Jag placerade mig på golvet bland alla glassplittror och bara tittade på blodet som rann från min hand och droppade ner på den vita mattan i mitt rum.

Varför försöker jag ens? Vem brydde sig om vad som hände med mig? INGEN. Ingen frågade någonsin hur jag mådde. Vad skulle ändras nu? Ingen skulle märka något, vad jag än gjorde mot mig.

Efter ett tag, närmare en halvtimme eller så, började blodet sakta men säkert stelna och förvandlas till en tunn skorpa över såren. Jag reste mig försiktigt och kollade mig omkring. Spegelbitarna behövde jag inte plocka upp, de störde inte mig. Jag gick fram mot min byrå och plockade fram ett par bekvämare byxor och en slapp tröja. Håret var fortfarande i en tofs. Sedan gick jag ner, knöt på mig skorna och kollade mig en sista gång i spegeln innan jag begav mig ut mot vattnet, eller ja… mer mot bron.

”Heaven doesn’t seem far away anymore, no, no

Heaven doesn’t seem far away.”

Låten gick på repeat, om och om igen lyssnade jag på den. Tillslut var jag framme vid bron och stod nu på brokanten. Jag slöt ögonen. Mina lungor fylldes av höstens kalla kvällsblåst och mina tankar forsade fram och tillbaka; jag hade bestämt mig.

Äntligen skulle jag bli fri från denna hemska vardag, äntligen skulle jag bli frälst från denna plåga många kallade liv.

Plötsligt omfamnade värmen mig. Två starka armar hade lagts om mig. Likt en kedja förhindrade dem mig från att rädda mig själv. Jag försökte verkligen ta mig loss ur greppet. Den för mig numer ovana känsla av närhet fick mig inget annat än att äcklas. ”Men släpp då!” morrade jag och kände hur greppet lättade efter ett tag. Jag var snabb med att snurra runt för att möta på killens vettskrämda och oroliga blick.

”Vem är du? Vad fan vill du mig? Och vem gav dig rätten till att förstöra steget till min befrielse?!” Jag stirrade på den muskulösa kroppen framför mig som var ett huvud längre ”SVARA FÖRFAN!!!” skrek jag ilsket till.

Jag stod länge och bara stirrade på honom och han granskade mig, utan att säga ett ord till varandra. Jag kände mig plötsligt elak, jag var en skit mot honom. Att jag ens höjt rösten? Han hade räddat mig från att göra ett misstag men allt jag gjorde var att skrika.

Min hållning sjönk ihop ytterligare och jag släppte blicken från honom och fäste den vid mina skor istället. ”Tack..” mumlade jag tyst innan jag vände på klacken och började gå hemåt.

Stegen som hördes några meter bakom mig störde mig, men vad visste jag? Han skulle väl åt samma håll. Jag behövde inte kolla mig om och försäkra mig om det var den muskulösa kroppen som gick efter mig. Det kunde jag konstatera utan någon som helst tvekan. Vi kom allt närmre mitt lilla hus och stegen bakom upphörde inte. Plötsligt stannade jag som om jag sett ett monster och vände mig om hastigt ”Ville du mig något?” Jag stirrade på honom med min irriterade blick.

***

Jag kollade på tjejen framför mig vars ögon lyste i en ovanligt smaragdgrön färg i mörkret.  Hon var huvudet kortare och väldigt smal, det faktum att jag precis räddat hennes liv hade jag inte smält än.  Jag kunde inte slita blicken ifrån henne, precis som när vi stod på bron. Något med henne gjorde det omöjligt att sluta titta på henne, jag kände mig förtrollad. Jag ville tala med henne, jag ville fråga hur det var fatt och varför hon tänkt ta självmord. Men jag gissade på att jag inte hade något med det att göra. Ett plötsligt ”Följer du med in?” som var chockande för båda oss, väckte mig från mina tankar och innan jag visste ordet av det stod jag i en liten, ganska så ljus hall.  När jag fått av mig mina skor rätade jag på ryggen och lät min blick flyga till det illröda håret ”Justja.. Jag kanske borde…” jag tog ett steg framåt men hon ryggade tillbaka ”… jag är Sebastian.” Hon stirrade på mig och jag på henne utan att utbyta ett ord. 

Nu är det inte långt kvar av lovet vilket kan innebära sämre uppdatering här. Men kapitel 5 är i alla fall klart och nu har jag även lyckats få in ett till perspektiv. Många vet att jag är en belieber och hade tankarna på att först låta Justin spela den manliga rollen men det skulle bara bli en ytterligare fanfiction och jag orkar inte skriva en sån blaska. 

Den lilla textraden är från "A drop in the Ocean" vilket även är låten Mackenzie lyssnar på non-stop :) 

Lade till två bilder i slutet av kapitlet. Lite som inspiration, framför allt till mig själv och sedan även till er. Skall ändra headern. Måste bara hitta en stereotyp av Sebastian... Vet på ett ungefär hur jag vill ha honom men inte 100% säker på om det blir bra så ska vänta med det. 

Nästa kapitel då jäklar ;)