Kapitel 6
Tystnaden i luften var nästintill olidlig men störde mig inte ett dugg, jag var för koncentrerad på tjejen framför mig. Jag uppskattade henne att vara omkring 160 cm lång och kanske omkring sjutton eller arton år gammal. Plötsligt bröts tystnaden, ett djupt andetag hördes vilket återvände blicken till hennes ömma, bleka ansikte. ”Mackenzie..” mumlade hon tyst och sträckte fram sin nätta hand varpå jag tog den och skakade den lätt. ”Jag..ehm” hon verkade väldigt nervös och en aning obekväm med att ha mig här men fortsatte ändå tala ”Först och främst… Tack” hon mötte min oroliga blick med sina numera varma gröna ögon, hon log ytterst svagt, det syntes. ”Vill du ha te eller kaffe? Något att äta?” Jag log smickrat men svarade med ett enkelt ”Det är bra, tack” Jag försökte komma på något vettigt att säga vilket direkt fick mig att tänka på det lilla huset vi stod i ”Bor du ensam?”
****
Jag kände hur blicken började svamla men nickade ”Ja, jag bor ensam. Vill du se dig omkring?” varpå han nickade och jag visade honom runt i det smått ostädade huset. Mina kinder var rosenröda medan jag visade honom mitt rum, jag hade absolut inte tänkt på att den vita mattan fortfarande täcktes av glassplitter och bloddroppar men märkte direkt oron i hans blick när den sett eländet. ”Tänk inte på det..” sa jag lugnande ”Jag slog näven i spegeln bara, därav allt glas och blod..” Men trots mina lugnande ord försvann inte oron i hans blick. Jag fick en känsla av att jag träffat honom tidigare, eller att jag åtminstone hade sett honom någonstans. Jag tänkte inte på det så mycket mer under hans närvaro, varför skulle jag bry mig? Ett kort samtal hölls mellan oss innan han slutligen gick. Efter många om och men hade vi även bestämt oss för en träff på caféet här i närheten, imorgon klockan tre.
Jag vaknade med ett ryck, prick klockan sju på morgonen och ett trött stön slank ur mina läppar. Att ligga och dra mig var en av mina sämsta egenskaper men idag kändes den inte så dålig trotts allt. Efter drygt två timmar tog jag mig upp och fixade en kaffe, förvånad över att jag fixade en kopp till frukost gick jag upp till badrummet och började sminka mig. Musiken dunkade högt från mobilen och jag skuttade glatt runt, utan att själv förstå all glädje inom mig. Det kunde omöjligt vara på grund av att jag skulle träffa Sebastian? Jag kunde inte undgå att le när hans namn sattes på hjärnhinnan. Jag var förmodligen bara otroligt glad över att någon själ äntligen självmant valde att träffa mig.
Otroligt kort och trögt kapitel, har varken haft tid eller ork att ta mig samman och skriva klart detta kapitel och valde därför att avsluta det som det blev avslutat.
