”Vi måste prata Mackie” sa hans grova röst och jag kollade förvånat på honom. Det var första gången på två år av vårt förhållande som  han talade med en så mörk och bestämd ton. Jag kollade upp från boken jag satt och läste och nickade ”Prata på.. Jag lyssnar”
De senaste veckorna hade vi knappt pratat med varandra även fast vi spenderat nästan all tid tillsammans, allt för att mamma hade slängt ut mig, sålt huset och flyttat. ”Alltså..” började han osäkert ”..vi måste göra slut..”

Exakt på det stället, varje gång.  Jag hade förmodligen slumrat till för när jag återigen vaknat upp så visade klockan 22:13. Återigen spelades scener upp i huvudet, denna gång av mitt och Lucas uppbrott.  Hela ryggen var stel efter att jag spenderat flera timmar i fåtöljen men jag brydde mig inte, smärta var numera oftast behagligt för mig. Nästan för behagligt för att inte finnas där dagligen.  Jag borde egentligen lägga mig i sängen, men till vilken nytta? Jag ville undvika mina drömmar men alltid så lyckades jag somna. Jag ville hitta ett sätt att slippa dessa drömmar på, fast egentligen räckte det med att kasta sig från bron i stan, ingen skulle ändå märka.  

Självmordstankar hade jag väldigt ofta, tyvärr var jag för feg för att utföra någon av mina briljanta planer på att lämna denna värld.  Allt kändes så lätt när jag satt och planerade det men varje gång jag skulle utföra dem så backade jag ur. Något inom mig stoppade mig, vissa gånger vart jag tacksam för det, andra inte.  Att rymma var egentligen allt jag var ute efter. Bara rymma, försvinna under en längre tid, tills alla tankar försvunnit och allt blivit som för 2-3 år sedan. En undanflykt, ett försök på att starta om.

Alla gubbar och kärringar trodde att det skulle hjälpa att flytta mig från stad till stad, men det var inte en lösning på problemen.

Hur fan skulle ni må om er farsa satt inne och morsan lämnat er för att ni blev rebelliska? Eller om er pojkvän som ni älskat, plötsligt dumpade er?  Svara på det va, era fega nyllen. Eller vänta.. Ni har väl varit älskade hela livet, både mamma, pappa och några syskon. Ni kommer aldrig förstå.

Återigen satt jag på badrumsgolvet med ett rakblad i handen, vattnet rann i handfatet och vodkaflaskan stod bredvid. I stort sätt så jag spenderade kvällarna i min ensamhet, sedan dem flyttat mig. Jag hade aldrig varit så långt bort hemifrån förut, det senaste halvåret hade bara fått smärtan att gå djupare, skära rakt igenom mig.  Allt för att jag inte var i mina trakter. Jävla liv man fått. ”Auch..” det sved till, en plötslig smärta, sedan började blodet sippra och tårar brände i ögonen.