Jag kollade ut genom fönstret och suckade. I det vänstra örat hade jag en hörlur. Mr. Gimps brukade ändå aldrig bry sig. Allt han babblade om var någon revolution. För tråkig för att bry sig om med andra ord.  Klockan visade 10 vilket innebar ytterligare en timme av historiaslaffs, lunchen såg jag ändå inte fram emot, att äta skolmat var inte riktigt min grej. Eller att äta överhuvudtaget var något jag gjorde väldigt sällan. Vad var mat bra för? Jag skulle bara bli fet. Precis det Lucas tyckte jag var för ett halvår sedan.

”Du är fet som fan Mackenzie, ingen vill ha med dig att göra.” hade han sagt ”Förresten är du usel i sängen också, det är rätt åt din farsa att han sitter inne!”

Orden ekade inom mig, precis som i drömmen. Samma dröm, varje natt. Utan att jag märkt hade klockan tickat förbi och det ringde för skollunch. Jag drog en djup suck innan jag lät luvan åka upp över huvudet igen och täcka delar av mitt hår.

Jag tog en snabb väg förbi skåpet, endast för att lämna av mig böckerna och hämta ciggpaketet, sedan försvann jag snabbt ut i höstregnet.  

Att stå lutad mot den röda tegelbyggnaden var inget jag vanligtvis brukade göra, men idag fanns ingen ork att gå bakom idrottshallen, kanske därför alla ”normala” stirrade? Det där missfostret gömde sig inte, utan stod framför näsan på dem och rökte?

Om jag berättade min historia, skulle någon bry sig? Jag kollade mig omkring i den tomma lägenheten. Det ljusa vardagsrummet stod i stor kontrast mot köket som mestadels gick i svart marmor.  Mitt sovrum skulle vi inte ens tala om, det var för annorlunda. Man skulle inte kunna tro att det var mitt. Jag gick upp och satt mig i min gamla, oxblodsröda fåtölj och lät tankarna svepa iväg, bort härifrån.

”Du är ett misstag, din far blev inlåst på grund av dig!” Hon packade hetsigt sina saker. ”Ingen vill ha ett sådant missfoster som du Mackenzie, varför kan inte du vara som alla andra barn? Utan problem?” jag kände tårarna trycka, att min egna mor kunde uttala sig så. ”Du fattar ju inte ett skit mamma!!” vrålade jag argt och slängde den kinesiska vasen mot henne ”Vet du vad? Jag skiter i om du drar! Du är en usel morsa!! Du bryr dig bara om dig själv och din jävla karriär!” Jag sprang upp på mitt rum och slängde mig på sängen.

Jag spärrade upp ögonen när telefonen gav ifrån sig ett ljud. *Fan.. Det var ju idag* Jag kollade på displayen som blinkade, och precis som jag trott, Alyssia, min psykolog. Jag hade tid hos henne idag men jag hade inte någon ork att ta mig in till stan. Egentligen kunde jag lika gärna skita i henne, hon hjälpte mig ändå inte. Hon la bara näsan i blött.

Jag kollade mig omkring i det vita rummet, de mörka möblerna var en stor kontrast och det ända som egentligen påminde mig om mitt gamla rum, hemma i Detroit var den oxblodsröda fåtöljen jag satt i. Allt annat var inte alls sig likt. Men vad hade jag väntat mig? Ett liv i  Seattle kunde knappast påminna om det jag hade. Men ändå så dök de gamla minnena upp jämnt och ständigt.

Jag hade förmodligen slumrat till för när jag återigen vaknat upp så visade klockan 22:13. Återigen spelades scener upp i huvudet men denna gång av mitt och Lucas uppbrott.