Why am I so useless? - Kapitel 1
”SNÄLLA SLUTA!!” skrek jag panikslaget innan jag satte mig upp med ett ryck i sängen. Ännu en dröm, om samma sak. Om och om igen, som om någon satt hjärnan på repeat. Jag sneglade på klockan bredvid mig som visade 6:23am, alltså skulle jag ändå kliva upp om sju minuter.
Med en djup suck drog jag bort det varma täcket och möttes av kylan som svepte sig omkring mina bara ben, en rysning for genom hela kroppen när jag reste mig och kylan svepte hela mig. Trött hasade jag mig till badrummet där jag granskade mitt bleka ansikte med mörka påsar under ögonen. Mina annars smaragdgröna ögon var numera grön/gråa och tröttheten lyste genom dem. Det eldröda håret var det ända som var kvar utan att ha bleknat bort. Jag suckade ytterligare och sneglade ner på handfatet där ett av mina rakblad låg kvar *fan…* Snabbt svepte jag in det i lite toapapper och slängde i sopkorgen sedan flög blicken genast mot högerarmen som fortfarande sved lite. Tre nya, djupa sår.
Ibland orkade jag verkligen inte, jag ville bara försvinna. Speciellt efter drömmen, det kändes som om det var den som låg bakom alla mina problem. Den drömmen som egentligen innehöll sanningen om mitt liv, sanningen jag velat dölja men som aldrig lät mig finna ro. Jag drog fingrarna genom mitt oborstade, rufsiga hår och trängde fram ett fejkat leende, jag försökte ljuga, ljuga för mig själv om att allt var bra. Under tiden jag gjorde mina morgonrutiner tänkte jag på gårdagen, drack jag? Jag suckade och kollade mig omkring innan jag gick ner till köket. Ja, jag hade druckit, två flaskor. Därav såren. Varje gång jag blev påverkad gjorde jag mig själv illa, det var som en rutin jag hade. Socialen hade flyttat mig till en egen liten lägenhet. Jag hade min egna frihet, mina egna val, ingen visste om mitt drickande eller mina sår, inte ens min psykolog.
Att jag inte hade några vänner nämnde jag aldrig, inte för någon. Skoldagarna kändes alltid riktigt långa, men jag var tvungen annars skulle jag inte få pengar. Pengarna behövde jag, inte för att betala mitt boende för det skötte socialen utan för alkoholen och cigaretterna.
Klockan visade 8am vilket för min del innebar att börja gå mot den röda, tråkiga tegelbyggnaden en kvart bort. Tegelbyggnaden som fick mig att tyna bort, vilja försvinna ännu mer. Även om jag flyttats iväg för långt bort från allt så påminde allt om mitt förflutna.
Jag satt på mig mina solblekta svarta converse och tog min ryggsäck innan jag klev ut i regnet. Hörlurarna blev nästan direkt inpressade i öronen, vilket på något sätt fick mig att tänka på annat.
It's the moment of truth and the moment to lie
The moment to live and the moment to die
The moment to fight, the moment to fight
To fight, to fight, to fight.
Luvan åkte ner medan jag styrde mina steg mot mitt skåp. Självklart, alla skulle stirra.
Och där var första kapitlet.. .Kommentera gärna vad du/ni tycker. Låttexten är This is War -30 seconds to mars.
