Jag vet inte varför men känns ganska ovärt just nu att skriva på novellen, har en massa ideer men kan liksom inte slutföra dem när jag väl sitter framför WORD... Känns så himla drygt. 

 

Dessutom kommer skolan lite i vägen och lite andra grejer på mer personliga plan. Hoppas ni är tålmodiga och orkar vänta. 

 

Kram 

Tystnaden i luften var nästintill olidlig men störde mig inte ett dugg, jag var för koncentrerad på tjejen framför mig. Jag uppskattade henne att vara omkring 160 cm lång och kanske omkring sjutton eller arton år gammal. Plötsligt bröts tystnaden, ett djupt andetag hördes vilket återvände blicken till hennes ömma, bleka ansikte. ”Mackenzie..” mumlade hon tyst och sträckte fram sin nätta hand varpå jag tog den och skakade den lätt.  ”Jag..ehm” hon verkade väldigt nervös och en aning obekväm med att ha mig här men fortsatte ändå tala ”Först och främst… Tack” hon mötte min oroliga blick med sina numera varma gröna ögon, hon log ytterst svagt, det syntes. ”Vill du ha te eller kaffe? Något att äta?” Jag log smickrat men svarade med ett enkelt ”Det är bra, tack” Jag försökte komma på något vettigt att säga vilket direkt fick mig att tänka på det lilla huset vi stod i ”Bor du ensam?” 

****

Jag kände hur blicken började svamla men nickade ”Ja, jag bor ensam. Vill du se dig omkring?” varpå han nickade och jag visade honom runt i det smått ostädade huset. Mina kinder var rosenröda medan jag visade honom mitt rum, jag hade absolut inte tänkt på att den vita mattan fortfarande täcktes av glassplitter och bloddroppar men märkte direkt oron i hans blick när den sett eländet. ”Tänk inte på det..” sa jag lugnande ”Jag slog näven i spegeln bara, därav allt glas och blod..”  Men trots mina lugnande ord försvann inte oron i hans blick. Jag fick en känsla av att jag träffat honom tidigare, eller att jag åtminstone hade sett honom någonstans.  Jag tänkte inte på det så mycket mer under hans närvaro, varför skulle jag bry mig? Ett kort samtal hölls mellan oss innan han slutligen gick. Efter många om och men hade vi även bestämt oss för en träff på caféet här i närheten, imorgon klockan tre.  

Jag vaknade med ett ryck, prick klockan sju på morgonen och ett trött stön slank ur mina läppar. Att ligga och dra mig var en av mina sämsta egenskaper men idag kändes den inte så dålig trotts allt.  Efter drygt två timmar tog jag mig upp och fixade en kaffe, förvånad över att jag fixade en kopp till frukost gick jag upp till badrummet och började sminka mig.  Musiken dunkade högt från mobilen och jag skuttade glatt runt, utan att själv förstå all glädje inom mig. Det kunde omöjligt vara på grund av att jag skulle träffa Sebastian? Jag kunde inte undgå att le när hans namn sattes på hjärnhinnan. Jag var förmodligen bara otroligt glad över att någon själ äntligen självmant valde att träffa mig.

 

---

Otroligt kort och trögt kapitel, har varken haft tid eller ork att ta mig samman och skriva klart detta kapitel och valde därför att avsluta det som det blev avslutat.

 

Jag har bara legat hemma otroligt sjuk och nu den senaste veckan försökt komma ikapp det jag missat i skolan på de nästan 3 veckor av frånvaro jag haft. 

Har även känt lite mindre skrivlust nu, även om det händer massor och inspirerar mig. Vet inte riktigt hur jag ska fortsätta det påbörjade kapitel 6 heller men något lär jag väl komma på med lite tid :) 

Kommer även ske en förändring i novellen ganska snart, stay tuned ;) 

 

Kramisar 

 

Varför? Jag kunde behärska mig det visste jag. Jag orkade bara inte ta tag i allt. Jag var inte beredd att ge upp smärtan jag kände, eller känslan när spriten brände i halsen.

Jag reste mig från golvet och vinglade till sovrummet, jag föll ner på sängen och stönade fram ett ”uuugh..” innan jag lyckades falla in i mörkret.

*nästa morgon*

lördag. Äntligen. Jag behövde inte ta mig upp, fejka ett leende eller gå till skolan. Idag, idag skulle vara dagen jag ändrade på mitt liv, det var jag fast besluten om efter nattens spyattacker. Vid tolvtiden orkade jag äntligen ta mig upp, det första jag gjorde var att titta mig i spegeln. Min kritvita hud stod fortfarande i kontrast till mitt illröda hår. Ögonens glimt hade försvunnit ytterligare, nu var dem mer ljusgråa.
Jag satte upp håret i en tofs, jag såg så annorlunda ut. Så… Hm.. hur ska man säga? Gamla jag? Jag suckade, ibland saknade jag Lucas, riktigt mycket faktiskt men jag visste att det var bäst att inte ta upp kontakten med honom igen, det kunde bara sluta dåligt. Det skulle bara få mig att vilja tillbaka, bli den lilla Mackie någon älskade.

Efter att jag dragit på mig mer normala kläder gick jag ner till köket, när jag öppnade kylskåpet insåg jag att jag inte ätit på dagar efter som det ekade tomt. *Gå till affären Mackenzie, du skulle börja ett nytt liv* Jag suckade igen, denna gång högre. Min inre röst hade rätt, jag skulle till affären. Jag behövde inte köpa något stort, en yoghurt skulle räcka gott och väl, men jag behövde den fortfarande.
Det räckte med en jacka och skor för att ta sig ner till den lilla kiosken runt kvarteret. Snabbt var jag tillbaka i mitt svarta kök med en skål framför mig *Okej.. Du klarar det, kom igen Mackenzie, yoghurt är inte farligt, en sked.. Kom igen* Och innan jag visste ordet av det hade jag en sked i min mun MED yoghurt. Jag drog en suck av lättnad, så farligt var det inte trotts allt… Jag kände hur magen kurrade men samtidigt bara drog ihop sig och jag blev illamående, jag behövde få i mig skålen, åtminstone om jag ville bättra mitt liv. Jag satt i köket i närmare tre timmar för att lyckas få i mig en tredjedel av det jag hade i skålen och stönade innan jag puttade bort den gråa skålen längre bort ifrån mig och slog ner huvudet på bordet. Fan vad jag hatade detta, varför skulle jag ens försöka? Innan jag visste ordet av det sprang jag fram till diskhon och började spy upp de lilla jag fått i mig. Jag knöt nävarna och stirrade argt framför mig innan jag slog hårt i köksluckorna med nävarna. Jag slet upp kylskåpsdörren och ryckte åt mig paketet som innehöll yoghurt. Den försvann några sekunder senare i samma diskho som innehållet jag haft i mig bara några sekunder tidigare. Jag drog en suck av lättnad och slängde det tomma paketet innan jag tog min mobil och staplade upp för trappan.
Återigen har du misslyckats, jävla missfoster. Du kan ju aldrig lyckas med något, NÅGONSIN!
Jag slog återigen näven hårt i något fast nu utan att kolla. Det enda jag kände var hur min hud skars upp och något gick sönder. Jag kollade vad det var jag hade slagit *självklart. Jävla spegel.*
_____________________________________________________________

KOMMENTERA ! JAG SER JU ATT NI LÄSER!
Tycker ni jag borde ändra på något? Typ ha med bilder som relaterar till kapitlet? Eller någon bra låt? Ha ett till perspektiv? (fast det kommer iof senare..)
Snälla kommentera och berätta !

”Vi måste prata Mackie” sa hans grova röst och jag kollade förvånat på honom. Det var första gången på två år av vårt förhållande som  han talade med en så mörk och bestämd ton. Jag kollade upp från boken jag satt och läste och nickade ”Prata på.. Jag lyssnar”
De senaste veckorna hade vi knappt pratat med varandra även fast vi spenderat nästan all tid tillsammans, allt för att mamma hade slängt ut mig, sålt huset och flyttat. ”Alltså..” började han osäkert ”..vi måste göra slut..”

Exakt på det stället, varje gång.  Jag hade förmodligen slumrat till för när jag återigen vaknat upp så visade klockan 22:13. Återigen spelades scener upp i huvudet, denna gång av mitt och Lucas uppbrott.  Hela ryggen var stel efter att jag spenderat flera timmar i fåtöljen men jag brydde mig inte, smärta var numera oftast behagligt för mig. Nästan för behagligt för att inte finnas där dagligen.  Jag borde egentligen lägga mig i sängen, men till vilken nytta? Jag ville undvika mina drömmar men alltid så lyckades jag somna. Jag ville hitta ett sätt att slippa dessa drömmar på, fast egentligen räckte det med att kasta sig från bron i stan, ingen skulle ändå märka.  

 

Självmordstankar hade jag väldigt ofta, tyvärr var jag för feg för att utföra någon av mina briljanta planer på att lämna denna värld.  Allt kändes så lätt när jag satt och planerade det men varje gång jag skulle utföra dem så backade jag ur. Något inom mig stoppade mig, vissa gånger vart jag tacksam för det, andra inte.  Att rymma var egentligen allt jag var ute efter. Bara rymma, försvinna under en längre tid, tills alla tankar försvunnit och allt blivit som för 2-3 år sedan. En undanflykt, ett försök på att starta om.

Alla gubbar och kärringar trodde att det skulle hjälpa att flytta mig från stad till stad, men det var inte en lösning på problemen.

 

Hur fan skulle ni må om er farsa satt inne och morsan lämnat er för att ni blev rebelliska? Eller om er pojkvän som ni älskat, plötsligt dumpade er?  Svara på det va, era fega nyllen. Eller vänta.. Ni har väl varit älskade hela livet, både mamma, pappa och några syskon. Ni kommer aldrig förstå.

 

Återigen satt jag på badrumsgolvet med ett rakblad i handen, vattnet rann i handfatet och vodkaflaskan stod bredvid. I stort sätt så jag spenderade kvällarna i min ensamhet, sedan dem flyttat mig. Jag hade aldrig varit så långt bort hemifrån förut, det senaste halvåret hade bara fått smärtan att gå djupare, skära rakt igenom mig.  Allt för att jag inte var i mina trakter. Jävla liv man fått. ”Auch..” det sved till, en plötslig smärta, sedan började blodet sippra och tårar brände i ögonen.

 

Jag kollade ut genom fönstret och suckade. I det vänstra örat hade jag en hörlur. Mr. Gimps brukade ändå aldrig bry sig. Allt han babblade om var någon revolution. För tråkig för att bry sig om med andra ord.  Klockan visade 10 vilket innebar ytterligare en timme av historiaslaffs, lunchen såg jag ändå inte fram emot, att äta skolmat var inte riktigt min grej. Eller att äta överhuvudtaget var något jag gjorde väldigt sällan. Vad var mat bra för? Jag skulle bara bli fet. Precis det Lucas tyckte jag var för ett halvår sedan.

”Du är fet som fan Mackenzie, ingen vill ha med dig att göra.” hade han sagt ”Förresten är du usel i sängen också, det är rätt åt din farsa att han sitter inne!”

Orden ekade inom mig, precis som i drömmen. Samma dröm, varje natt. Utan att jag märkt hade klockan tickat förbi och det ringde för skollunch. Jag drog en djup suck innan jag lät luvan åka upp över huvudet igen och täcka delar av mitt hår.

 

Jag tog en snabb väg förbi skåpet, endast för att lämna av mig böckerna och hämta ciggpaketet, sedan försvann jag snabbt ut i höstregnet.  

Att stå lutad mot den röda tegelbyggnaden var inget jag vanligtvis brukade göra, men idag fanns ingen ork att gå bakom idrottshallen, kanske därför alla ”normala” stirrade? Det där missfostret gömde sig inte, utan stod framför näsan på dem och rökte?

 

Om jag berättade min historia, skulle någon bry sig? Jag kollade mig omkring i den tomma lägenheten. Det ljusa vardagsrummet stod i stor kontrast mot köket som mestadels gick i svart marmor.  Mitt sovrum skulle vi inte ens tala om, det var för annorlunda. Man skulle inte kunna tro att det var mitt. Jag gick upp och satt mig i min gamla, oxblodsröda fåtölj och lät tankarna svepa iväg, bort härifrån.

 

”Du är ett misstag, din far blev inlåst på grund av dig!” Hon packade hetsigt sina saker. ”Ingen vill ha ett sådant missfoster som du Mackenzie, varför kan inte du vara som alla andra barn? Utan problem?” jag kände tårarna trycka, att min egna mor kunde uttala sig så. ”Du fattar ju inte ett skit mamma!!” vrålade jag argt och slängde den kinesiska vasen mot henne ”Vet du vad? Jag skiter i om du drar! Du är en usel morsa!! Du bryr dig bara om dig själv och din jävla karriär!” Jag sprang upp på mitt rum och slängde mig på sängen.

 

Jag spärrade upp ögonen när telefonen gav ifrån sig ett ljud. *Fan.. Det var ju idag* Jag kollade på displayen som blinkade, och precis som jag trott, Alyssia, min psykolog. Jag hade tid hos henne idag men jag hade inte någon ork att ta mig in till stan. Egentligen kunde jag lika gärna skita i henne, hon hjälpte mig ändå inte. Hon la bara näsan i blött.

Jag kollade mig omkring i det vita rummet, de mörka möblerna var en stor kontrast och det ända som egentligen påminde mig om mitt gamla rum, hemma i Detroit var den oxblodsröda fåtöljen jag satt i. Allt annat var inte alls sig likt. Men vad hade jag väntat mig? Ett liv i  Seattle kunde knappast påminna om det jag hade. Men ändå så dök de gamla minnena upp jämnt och ständigt.

 

Jag hade förmodligen slumrat till för när jag återigen vaknat upp så visade klockan 22:13. Återigen spelades scener upp i huvudet men denna gång av mitt och Lucas uppbrott. 

”SNÄLLA SLUTA!!” skrek jag panikslaget innan jag satte mig upp med ett ryck i sängen. Ännu en dröm, om samma sak. Om och om igen, som om någon satt hjärnan på repeat. Jag sneglade på klockan bredvid mig som visade 6:23am, alltså skulle jag ändå kliva upp om sju minuter.

Med en djup suck drog jag bort det varma täcket och möttes av kylan som svepte sig omkring mina bara ben, en rysning for genom hela kroppen när jag reste mig och kylan svepte hela mig.  Trött hasade jag mig till badrummet där jag granskade mitt bleka ansikte med mörka påsar under ögonen. Mina annars smaragdgröna ögon var numera grön/gråa och tröttheten lyste genom dem. Det eldröda håret var det ända som var kvar utan att ha bleknat bort. Jag suckade ytterligare och sneglade ner på handfatet där ett av mina rakblad låg kvar *fan…* Snabbt svepte jag in det i lite toapapper och slängde i sopkorgen sedan flög blicken genast mot högerarmen som fortfarande sved lite. Tre nya, djupa sår.

 

Ibland orkade jag verkligen inte, jag ville bara försvinna. Speciellt efter drömmen, det kändes som om det var den som låg bakom alla mina problem. Den drömmen som egentligen innehöll sanningen om mitt liv, sanningen jag velat dölja men som aldrig lät mig finna ro. Jag drog fingrarna genom mitt oborstade, rufsiga hår och trängde fram ett fejkat leende, jag försökte ljuga, ljuga för mig själv om att allt var bra. Under tiden jag gjorde mina morgonrutiner tänkte jag på gårdagen, drack jag? Jag suckade och kollade mig omkring innan jag gick ner till köket. Ja, jag hade druckit, två flaskor. Därav såren. Varje gång jag blev påverkad gjorde jag mig själv illa, det var som en rutin jag hade. Socialen hade flyttat mig till en egen liten lägenhet.  Jag hade min egna frihet, mina egna val, ingen visste om mitt drickande eller mina sår, inte ens min psykolog.

 

Att jag inte hade några vänner nämnde jag aldrig, inte för någon.  Skoldagarna kändes alltid riktigt långa, men jag var tvungen annars skulle jag inte få pengar.  Pengarna behövde jag, inte för att betala mitt boende för det skötte socialen utan för alkoholen och cigaretterna. 

Klockan visade 8am vilket för min del innebar att börja gå mot den röda, tråkiga tegelbyggnaden en kvart bort. Tegelbyggnaden som fick mig att tyna bort, vilja försvinna ännu mer.  Även om jag flyttats iväg för långt bort från allt så påminde allt om mitt förflutna.

 

Jag satt på mig mina solblekta svarta converse och tog min ryggsäck innan jag klev ut i regnet. Hörlurarna blev nästan direkt inpressade i öronen, vilket på något sätt fick mig att tänka på annat.

It's the moment of truth and the moment to lie
The moment to live and the moment to die
The moment to fight, the moment to fight
To fight, to fight, to fight.

 

Luvan åkte ner medan jag styrde mina steg mot mitt skåp. Självklart, alla skulle stirra.

 

---

Och där var första kapitlet.. .Kommentera gärna vad du/ni tycker. Låttexten är This is War -30 seconds to mars.  

 

Novellen har ingen som helst koppling till mig personligen, mer en påhittad story ;) 

Tja ! 

Har nu startat denna novellblogg. Vet inte när jag publicerar första kapitlet som är klart. Måste fixa iordning en någolunda bra design... Inte så svårt dock, tror det kommer vara klart redan inatt :3 Eller om jag fixar designen sen? Och lägger ut kapitlet nu ? ^^

Annars då? Ni kan hitta mig på min vanliga blogg (där ni förmodligen fått länken hit) 
Har ni frågor eller något så är det bara att kommentera ;) PUSS OCH HEJ LEVERPASTEJ ! :D